Onsdagens morgonyheter rapporterar om en fängelsebrand i Honduras. Det har hänt förut, senast tror jag att det var i El Salvador. Denna gång sägs över 300 fångar i Comayagua fängelset ha dött. De flesta av kvävning. Bilder visas av alla de anhöriga som stått sedan i natt och väntat på besked om deras män, söner, pappor, bröder och kusiner är vid liv. Plötsligt börjar en polisman ropa ut namn, i alfabetisk ordning. De som ropas upp är de som överlevt den fasansfulla katastrof. Kvinnor sträcker på sig för att höra bättre, skickar vidare ett nyss uppropat namn bakåt i folkmängden, i hopp att de ska finnas någon som kan få ett besked som punkterar ovissheten. Det är hemskt att sitta och bevittna detta på TV, men att vara där och vänta på att få höra det där namnet kan jag inte ens föreställa mig….

 

Anhöriga som väntar på besked utanför Comayagua fängelset i Honduras efter branden där mer än 300 män tros ha omkommit. Foto: El Heraldo

Comayagua fängelset hade kapacitet för drygt 500 fångar, men det talas om att det fanns över 800 inlåsta när branden som berodde på en kortslutning startade. Enligt tidningen El Heraldo  finns i Honduras 24 fängelsen med kapacitet för 8000 fångar, men i dessa sitter egentligen 13 000 frihetsberövade. Och alla är inte mördare, våldtäktsmän eller knarklangare. Många sitter fängslade för att de kanske vägrade betala en muta eller av politiska skäl. Och även om de är mördare, våldstäkstmän eller knarklangare så är det en stor tragedi att de har dött en så ovärdig död. Inlåsta utan möjlighet att fly, i överfulla celler.

 Det här är en dubbel tragedi. Honduras regering inte är förmögen att lösa landets våldsproblem på annat sätt än att fylla de redan överfulla fängelser, likt El Salvador. Satsningar på att förebygga våldet, fånga upp unga män (som det oftast handlar om) innan det hunnit för långt på sin kriminella bana. Att stötta ensamstående mödrar vars män migrerat till USA, och som inte klarar av att skydda sin barn mot frestelsen att gå med i ett gäng.  Börja motarbeta knarkkartellerna med andra strategier än bara militär och vapen. Och sist men inte minst, minska landets fattigdom och därmed också korruptionen. Men förmodligen kommer inget av det göras. Men kanske kommer elsystemen i landets 24 fängelser ses över för att undvika framtid kortslutningar. Alltid en början….

Annonser

Jag är tillbaka i Nicaragua, sist jag var här var i maj förra året. Då med anledning av en workshop på tema kommunikation tillsammans med våra samarbetsorganisationer. Förmodligen var jag för stressad och nervös för att fundera ordentligt på vad är det som gör Nicaragua så annorlunda från grannlandet Costa Rica som jag bor i. Så jag letar denna gång efter små tecken i vardagen. För de mer uppebara sakerna som skiljer länderna åt känner jag ju till. Det ena är Centralamerikas rikaste land och det andra det fattigaste. Blodigt inbördeskrig, migration, graden av korruption, utländska investeringar och en maktlysten president är några andra saker som skiljer dem åt.

2 får på grönbete mellan svenska konsultatet och belgiska ambassaden i centrala Managua.

-Mellan det svenska konsultatet och den belgiska ambassaden i centrala Managua på en tomt full av gräs betar ett svart och ett vitt får. Otänkbart i San Joses diplomatområde i Costa Rica…

– De flesta har två mobiler i Nicaragua. För att de har mycket pengar? Nej, knappast. Men för att de spanska mobilföretagen Claro och Movistar slukar cordobas när abonnenten ringer till ett annat nummer. Lösning? Köpa två abonnemang och två mobiler. I nuläget otänkbart i Costa Rica, men det statliga monopolet ICE öppnande upp för just företagen Claro och Movistar för ett halvår sedan. Så vem vet? Kanske finns snart två telefoner i varje ”ticos” ficka?

– Häst och vagn på de centrala gatorna i Managua och används som transportmedel för olika varor av människor som inte har råd med med en lastbil eller bil. I Costa Ricas huvdstad finns inga hästar, kanske har jag sett någon ridande polis på sin höjd. Men däremot finns en väldigt massa stadsjeepar.

"Straff till förbrytarna, rättvisa till kvinnorna", banderoll under demonstrationen i Managua för antagandet av lagen mot kvinnovåld.

"Rättvisa för oss kvinnor!" skanderar en kvinna som tillsammans med andra kräver att lagen mot kvinnovåld antas i sin helhet i med alla artiklar.

Wilma Centeno Montoya från Atlantkusten deltar i demonstrationen. "I Costa Rica finns redan lagen mot kvinnovåld. Och jag hoppas att vi i Nicaragua snart också har den."

Wilma Centeno Montoya från Atlantkusten deltar i demonstrationen. "I Costa Rica finns redan lagen mot kvinnovåld. Och jag hoppas att vi i Nicaragua snart också har den."

– I Nicaragua kämpar just nu kvinnor från olika organisationer för att en lag mot kvinnovåld och all form av diskriminering gentemot kvinnor ska antas i sin helhet med alla artiklar. En sådan finns redan i Costa Rica. Förmodligen tack vare påtryckningar från just landets kvinnor.

– Morgontidningen ”La Prensa” som är höger anklagar president Ortega och hans regering för att ha fejkat statistiken för arbetslöshet och ”hittat på” jobb. Regeringen presenterar en ”spektakulär” ökning av den sysselsatta befolkningen mellan 2010-2011, som inte godkänns av morgontidningen. Skulle inte hända Costa Ricas president och hennes regering. Men hon är å andra sidan inte lika långt ute på vänsterskalan som Ortega.

– Och sist men inte minst…för det finns överallt och går inte att blunda för. Skräpet. Alla dessa platspåsar som ligger ute på fält, i diken, på trottaren, som fastnat i stängsel, buskar och träd. Det finns självklart också mycket skräp i Costa Rica men det tas hand om bättre. Kanske för att vara koherent med landets slogan riktad till turister ”Costa Rica – without articfical ingredienses” .

Blogginläggen duggar minsann inte tätt. Men när jag läser en artikel i Svd om en nylanserad rapport om minskad fattigdom från organet ECLAC känner jag mig manad. Enligt rapporten har fattigdomen gått ner i den här delen och siffrorna är de lägsta på 20 år. Och det är goda nyheter. Men det får mig att fundera.

Jag tror att många i Sverige som läser artikeln i SvD tänker i banorna att ”Ja, men det där visste man väl. Det går ju bra för länder som Chile, Argentina  och Brasilien. Latinamerika är inte fattigt i jämförelse Afrika, där lider människor av svältkatastrofer, Hiv och AIDS och allt totalt korrumperat.” Eller är jag bara fördomsfull?

Det är viktigt att komma ihåg att i denna världsdel är skillnaderna stora mellan och inom länder. Jag tänker exempelvis på hur många likheter en argentinare med italienska rötter och en guatemalan från ett av mayafolken skulle hitta mellan sig? Om en dessutom kommer från landsbygden och den andra ifrån staden så blir det nog ännu lite svårare att hitta något gemensamt.   Ingen annanstans i världen finns så stora klassklyftor som här. Det finns en snuskigt rik överklass och så finns de som inte har någonting. 

 I SvD artikeln nämns ”extremt fattiga”, ”de som inte har råd att köpa tillräckligt mat”.  Rapporten nämner att denna del av Latinamerikas befolkningen har stigit med en halv procent till 12.8 % och faställer attOrsaken är att matpriserna har stigit under året, mer än inkomsterna för de fattigaste hushållen.”

Tänker på ett reportage som jag nyligen läste i en tidning, om kroniskt undernärda barn i Guatemala.  Här handlar det inte om någon plötslig svältkatastrof (som i och för sig aldrig är så plötsliga som media väljer att beskriva dem) utan snarare om en smygande katastrof men som tyvärr inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Paulina Noj, mayakvinna och mamma till tre döttrar intervjuas och berättar hur de höjda matpriserna påverkat henne ”Förra året kunde vi köpa sex majstortillas för 12 cent (drygt en krona), nu räcker det bara till hälften så många. ”.  Hon berättar att få tag på proteiner genom att köpa bönor och ägg är otänkbart. Det finns helt enkelt inte pengar. Så hennes döttrar är undernärda. Enligt UNICEF är Guatemala rankat på fjärde plats i världen när det gäller förekomsten av kronisk undernäring bland barn, efter exempelvis Afghanistan. Och landet har en av världens skevaste fördelningar av odlingsbar jord. Hälften av den odlingsbara jorden ägs av 2 % av landets totala befolkning på 14 miljoner.

Tungt och jobbigt att ta in och får rapporten om minskad fattigdom i Latinamerika att kännas sådär. Men i just Guatemala har jag fått möjlighet att träffa människor, inte de extremt fattiga men fattiga enligt våra mått, som organiserat sig i grupper eller kooperativ som är våra samarbetsorganisationer. De får stöd till att arbeta med att trygga ”matsäkerheten”. Det låter som något som Statens Livsmedelsverks slänger sig med  men vad det handlar om är möjligheten att kunna odla och producera för sig eget bruk, att säkra sin och familjens tillgång på mat. Att inte bara odla för att sälja till en marknad, vilket också är viktigt för att få en inkomst, utan att alltid ha din egen mat inom räckhåll. Du behöver inte då pengar för att köpa den. Du blir mindre sårbar och minimerar risken att ramla ner ett snäpp i fattigdomskalan, det finns en viss marginal att jobba med. 

Protein fur alle! Ana-Marina, Margarita och de andra kvinnorna i tekooperativet i Guatemala föder upp höns. Ett produktivt projekt av mindre skala riktat till kvinnor. De får en alternativ och egen inkomst, men även tillgång till ägg för en billig penning. Och inte bara de själva utan alla andra medlemmar i kooperativet.

Att det finns något som heter matsuveränitet och som är lika viktigt som matsäkerhet, att Honduras inte helt chockerande går bakåt i arbetet med att minska fattigdomen enligt samma rapport får jag blogga om en annan gång. Här kan du se på en riktigt bra video av gruppen Calle 13 som visar Latinamerikas skiftande ansikte, dess olika folk, kulturer och länder. Och budskapet har med ekonomi och utveckling att göra. Att allt inte går att köpa.  Låten heter just ”Latinoamerica”.

Är för tredje gången i år i El Salvador, ett litet land som firar så kallat ”bicentenario”, 200 års jubileum av självständighet. Paraguay, är även ett annat land som firar 200 år av självständighet. Det ska firas med pompa och ståt. Och det görs bäst genom att bjuda in musikgruppen El Divo för en gratis konsert i slutet av december. Notan för det hela är 5,6 miljoner kronor. Av de pengarna ska 1,7 miljoner gå till El Divo. Jag tänker att hur kan man betala SÅ mycket pengar för SÅ dålig musik?

Il divo ska spela i Paraguay...dålig musik för mycket pengar.

Il divo ska spela i Paraguay...dålig musik för mycket pengar.

Och det finns ”paraguayos” som delar min åsikt att det handlar om för mycket pengar som ska tas ur statskassan till smörsångarnas gage. Genom bland annat Facebook försöker man mobilisera medborgare att kräva att bandet ska bokas av och och en större transparens från arrangörernas sida kring kostnaden och själva ”upphandlingen”. Arrangörerna hade från början tänkt att bjuda in Andrea Botecelli men han ville ha 7 miljoner kronor. I jämförelse med honom så tar ju bara Il Divo drygt 2 miljoner. Och allt det här händer i ett land som precis blivit rankat till ett av Latinamerikas mest korrputa land av ”Transparency International”,  Paraguay fick 2,2 av totalt 10, medan exempelvis Finland fick 9,4.

I söndags var det val i både Guatemala och Nicaragua, med ganska given utgång i det senare fallet. “Danielismo” har jag hört folk i Nicaragua säga.  Det handlar inte längre om partipolitik, utan om en maktfullkomlig och populistisk ledare som förmodligen går mot sin tredje mandatperiod. Att Daniel Ortega ens skulle kunna väljas om ordnades genom några ändringar i landets grundlag. I bloggandets stund, sen söndagkväll, så har det fortfarande inte presenterats något valresultat. På den nicaraguanska tidningen El Nuevo Diarios nätupplaga läser jag att valövervakningsorganet CES (Consejo Supremo Electoral) har uttlyst omräknining av rösterna. På latinamerikanska CNN berättas det att internationella valövervakare har kritiserat bristen på transparens. De säger även att det skett protester runtom i landet och även konfrontationer mellan sympatisörer med den sittande regeringen och oppositionsanhängare. Men även att det firas i förskott på sina håll av FSLN (Frente Sandinista Liberación Nacional) anhängare.    

 I Guatemala vann ex militären Otto Perez Molinares med 67 %, där rekordmånga  röstade i denna andra och sista omgång. I ett land där det uppskattningsvis mördas 15 personer om dagen så har Otto Perez Molinares lyckats vinna det här valet genom att lova säkerhet. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg ska han ska ta i med hårdhandskarna och genom ”Mano Dura” bekämpa den organiserade brottsligheten. Jag har hört flera guatemalaner säga att de är rädda för att landet återigen ska drabbas av en ”militarismo” som under inbördeskriget.

Manuel Baldizon, förlorade presidentvalet i Guatemala mot Otto Perez Molina. Men han skulle lycka bättre i en eventuell "Prins Daniel look a like" tävling...

Manuel Baldizon, förlorade presidentvalet i Guatemala mot Otto Perez Molina. Men han skulle lycka bättre i en eventuell "Prins Daniel look a like" tävling...

Allting finns att hitta på YouTube. Även ett klipp om hur det såg ut i byn Nueva Esperanza i området Bajo Lempa i El Salvador efter ovädret som nyligen drog fram. Han som filmat heter Jose och har även lagt på en stämningsfull musik som påminner om något som irländskan Enya kunde ha gjort. Det blir hursomhelst väldigt tydligt om hur mycket vatten rörde sig om. Och glöm inte att det inte bara berodde på regnet utan även ett visst vattenkraftverk som jag skrivit i ett tidigare inlägg.

Här kan du se klippet om hur byn Nueva Esperanza såg ut efter översvämmningarna.

Centralamerika har ännu en gång drabbat av ett oväder, det beräknas att hittills har cirka ett 70 tal personer omkommit i El Salvador och Guatemala. Katastroftillstånd är utlyst i länderna.

”El serpiente solo muerde a los descalzos” är ett uttryck på spanska som just nu känns passande och som betyder ”ormen biter bara dem som går barfota.”

 När ovädret drog igång för en dryg vecka sedan befann jag mig i huvudstaden San Salvador, och rörde mig mellan lokalen där vi hade en workshop och hotellrummet. Det  regnade oavbrutet, men elen gick inte, hotellet och lokalen svämmande inte över och jag kunde äta tre mål mat om dagen. Med andra ord så var jag och de andra som jag befann mig tillsammans med väldigt skyddade. Men om man lever på landsbygden så är situationen helt annorlunda. 

I området Bajo Lempa vid floden Lempa i El Salvador, finns vår samarbetsorganisation ACUDESBAL, som arbetar i flera byar för att förbättra villkoren för människorna i området. De flesta av medlemmarna lever av jordbruk, de odlar majs, bönor, har boskap eller lever av fisket. Jag skulle tillsammans med några kolleger ha åkt och besökt människor i en by som är organiserad i ACUDESBAL. Men ovädret kom emellan och vi fick ställa in allt.

Men det är egentligen inte bara regnet som bidragit till översvämningarna i Bajo Lempa. Dammen som tillhör det närliggande vattenkraftverket har fyllts till bristningsgränsen. Vattenkraftverket har därför släppt ut vatten i floden Lempa, vid ett tillfälle upp till 9 000 kubikmeter vatten per sekund. Muren som ska skydda byarna mot stigande vatten i floden kollapsade därför på vissa ställen. Bybor har fått evakuera, de har lämnat sina hus och tillhörigheter. Majsfält och bönodlingar har hamnat under vatten, den kommande skörden är total förstörd och boskap har dött.

Men ingen av de cirka 30 människor som hittils omkommit i El Salvador på grund av ovädret  kommer ifrån området Bajo Lempa. Det är mycket tack vare att ACUDESBAL har organiserat människorna i byarna och tillsammans har de bildat en nationell rörelse för översvämmingsdrabbade. Det finns utarbetade evakueringsplaner, utbildad personal för krissituationer och härbärgen i området som kan hysa hemlösa familjer. Och kanske viktigast av allt så har de fått staten att hjälpa till med att bygga infrastruktur som ska förebygga översvämmningar. De har även lyckats skriva ett avtal med vattenkraftbolaget om att regulera vattenutsläppet.

Det som hänt är en tragedi och kommer att ha konsekvenser framöver. Men byborna i området Bajo Lempa har lärt sig av alla tidigare översvämmningar som drabbat dem. Och trots kollapsade skyddsmurar och vattenkraftverkets utsläpp så har de genom sitt organiserade arbete och påtryckningar på staten lyckats minska vidden av katastrofen något i år. De är inte helt barfota denna gång.

Jag nås av nyheten via mail ifrån min kollega Hellen i Nicaragua att en medlem i vår samarbetsorganisation Asociación de Hombres Contra la Violencia (Män mot våld) har blivit mördad. Alex, 22 år gammal, höll precis på att planera det årliga forum som AHCV ordnar på temat ansvarsfullt faderskap till vilket dit de bjuder in unga män. Genom forument vill organisationen förändra unga mäns syn på sin manlighet, få dem att dela ansvar med sina partner för sina barn och bryta med kulturellt nedärvda mönster, som pressar dem till att vara dominanta och våldsamma.  

Alex

Det var när Alex gick ifrån kontoret sent på kvällen som ligger i ett ruffigt område i huvudstaden Managaua som han blev nerskjuten av medlemmar från ett gäng. Det är ironiskt att Alex, föll offer för våldet som han som aktiv medlem i AHCV aktivt kämpade mot.  

 Under förra årets forum på temat ansvarsfullt faderskap deltog jag under en dag och träffade bland annat Alex. En glad kille med en stor mage som frågade nyfiket om Sverige. Han körde mig och fem unga killar från Jinontega, som alla deltagit  i forumet, i en väldigt skruttig bil som jag trodde skulle rasa samman vilken sekund som helst. Vi pratade just om att köra bil. Jag förklarade hur krångligt det var att ta körtkort i Sverige och att det fanns många regler. Alex berättade att han upplevt det värsta bilakaoset någonsin när han nyligen hade varit i Indien, han kunde dessutom inte förstå att de bara lät sina kor vandra omkring. Han hade blivit inbjuden att föreläsa kring hur AHCV arbetar med män för stoppa kvinnovåldet, och han sa att det var ett stort problem i Indien.

Många är det som sörjer Alex, en unik ung man, aktiv i  en lika unik organisation som arbetade för att stoppa det meningslösa våldet. Hans pappa som varit med och grundat organisationen intervjuades i en tidning strax efter mordet och sa; ”Att döda gör oss inte mer manliga.”. Organisationen arbete går vidare utan Alex och förhoppningsvis kan de får fler män att förändra sina attityder och värderingar.

 Se kortfilmen Hombres som AHCV gjort.  

 

Den 11 september hade cirka 7 miljoner röstberättigade guatemalaner möjlighet att gå till valurnorna, vilket är hälften av landets befolkning. De kunde rösta på 10 presidentkandidater i en första omgång. Bland dem den förhandstippade kandidaten Otto Pérez Molina från ultrahöger partiet Partido Patriota. Han har titeln militärgeneral på sitt CV, på sitt samvete inblandningen för mord under landets långa och blodiga inbördeskrig som tog slut 1997. Om han kommer till makten fruktar många att han kommer styra på ett auktoritärt sätt, med en ”mano dura” (med hårdhanskarna) som varit ett begrepp som använts av andra centralamerikanska presidenter i kampen mot våld. Det som ligger högt upp på agendan är just landets våldsproblem. Det beräknas att mellan 15 och 20 personer dör dagligen i våldsrelaterade brott.

 Under ett  besök i Guatemala så minns jag att någon sa till mig att det var säkrare under inbördeskriget, för då visste man var den beväpnande konflikten var. Nu kan det hända något varsomhelst. Minns även att när jag kom tillbaka till huvudstaden Guatemala City från en resa på landsbygden så kunde jag läsa i tidningen att det mördadats total 11 personer under ett dygn. Bara i huvudstaden.

Kvinnor är extra utsatta för våld. På fredsosbervatörerna  blogg läser jag att förra året mördades 695 kvinnor, och att under det första kvartalet i år hade 174 kvinnor mördats. Och att det anmäldes 15 375 våldsbrott mot kvinnor förra året, men endast 218 fick en fällande dom.

Anställda och aktiva i mäniskorättsorganisationer är även utsatta för våld. Som exempel, fast i och för sig inte med dödlig utgång, så var det i slutet av juni inbrott i vår samarbetsorganisation Fundacion Guillermo Toriellos kontor och hårdiskar stals. Om det inte vore så att de arbetade med att försvara mänskliga rättigheter, som bland annat rätten till försörjning och tar en tydlig ställning i jordkonflikter så skulle det vara lätt att vifta bort det som ett vanligt inbrott.

 Det är svårt att föreställa sig hur man får en vardag att fungera i ett så pass våldsamt land som Guatemala. Men det är däremot lätt att förstå att det finns många enkla politiska poäng att plocka för militärgeneralen Molinas Perez när det gäller våldsfrågan. Han lovar att använda militären i kampen mot den organiserade brottligheten, att använda militäriska strategier och att kanske även återinföra så kallade ”task forces” som var vanliga under inbördeskriget i kampen mot gerillan.  

 Många kommer att lägga en rädslans röst på någon som säger sig kunna stävja de våldsamma krafterna. Men jag är tveksam om exgeneralen Molinas Perez kommer han kunna gå till roten med problemen som han lovar. Så länge det finns en utbredd korruption bland de statliga myndigheterna och en straffrihet utan dess like så kommer privata säkerhetsstyrkor, knarkarteller och annan organiserad brottslighet att kunna operera obehindrat. Och så länge det finns människor att rekrytera till en kriminell verksamhet och även en efterfrågan på kokain och marijuana så löser han inte problemen så lätt.  

 I bloggandets stund är valresultatet inte känt så forsättning följer.

ALAI (Agencia Latinoamericana de Información) kan du läsa spanska artiklar om valet i Guatemala.

”Jag har läst din blogg, men du uppdaterar den inte så ofta”, ”Skriv lite mer vardag, och inte så himla mycket politik och sånt.” fick jag höra av några vänner när jag var hemma i Sverige under sex veckor. Jag ska bli bättre på att blogga, jag lovar. Men jag kommer att fortsätta att skriva om saker som upprör mig och som har med politik att göra. Allt är väl egentligen politik på något sätt…

När jag var inne och sökte efter svensk medias rapportering om en massaker på ett casino i staden Monterrey i norra Mexico där mer än 50 människor dödades upptäckte jag två saker. Inget hade skrivits om denna massaker i nätupplagan av våra två största morgontidningar. Och DNs korre i Latinamerika Erik de la Reguera hade en länk till min blogg ifrån sin  blogg ”Rapporter från Latinamerika”. Presationsångesten sköljde över mig. Men så såg jag att han inte heller var en så flitig bloggare. Men han tvittrade desto mer. Suck.

Varför hör vi så lite om Latinamerika i Sverige undrar jag? Som utlandsvensk boende i Centralamerika så hade jag radarn påslagen för att fånga upp något när jag var hemma i Sverige. Jag lyssnade på sommarpratare, bland annat Carl Bildt. Förutom att han spelade upp sin version av Lotta Engbergs ”Fyra bugg och en Coca-Cola” så pratade han i egenskap av utrikesminister och tidigare diplomat om sina resor och möten med människor i Afghanistan, Kongo, Darfur, forna Jugoslavien. Men inte en enda gång nämnde han ett land i Latinamerika. ¿Por qué no Carlos?

En annan sommarpratare var Fredrik Gertten, dokumentärfilmaren som som blev stämd av Dole Fruit Company efter att ha gjort ”Bananas”, om bananplantagearbetare som blivit sterila på grund av ett beskämpningsmedel . Så där var det något om Nicaragua. Och en sensommar kväll visade fantastiska Utbildningsradion en dokumentär. Den handlade om Sujeyilin, en 19-årig kvinna som lever på gatan i Managua, Nicaragua tillsammans med hennes nyfödda dotter som blir vad man sjukt nog skulle kalla för ”andra generationens gatubarn”. Hon hade flytt landsbygden, likt många andra gör, för att söka lyckan i staden. Sujeyilins skäl var att hon hade blivit utsatt för övergrepp av sin styvfar och stod inte ut hemma längre. Då blev det lite mer Nicaragua . Slutligen så snappade min radar upp att Svd rapporterade om att den skilda presidentfrun Sandra Torres inte får ställa upp i de kommande presidentvalen i Guatemala efter beslut av konstitutionsdomstolen.  Algo es algo som det heter på spanska. Alltid något som vi säger på svenska.

Nu lite vardag till alla er vardagssälskare.  Samtalsämnet på fredagens afterwork (som var den första någonsin) handlade om att vikten av att ha ett jordbävningskit och vad som egentligen ska ingå i ett sådant. Givet var i alla fall vattenflaskor, ficklampa och kontanter (lärdom från Japan enligt kollegan). Och snart ska jag ha en till date med Paco, som är rörmokare, snickare, målare och som ska fixa den andra vattenläckan i min lägenhet. Han ger även tips på hur man blir av med hosta. Torskleverolja i ljummet vatten med citron. Går även bra med apelsin enligt Paco.

Sist men absolut inte minst, läs  här om den historiska folkmordsdom som nyligen klubbades  igenom i Guatemala, 6 000 år sammalagt för brott mot mänskligheten.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 5 andra följare

Annonser